| Säsong | Matcher | Mål | Assist | Poäng |
|---|---|---|---|---|
| 1956/1957 | 8 | 5 | 0 | 5 |
| 1957/1958 | 10 | 2 | 5 | 7 |
| 1958/1959 | 14 | 4 | 0 | 4 |
| 1959/1960 | 14 | 6 | 0 | 6 |
| 1960/1961 | 14 | 11 | 0 | 11 |
| 1961/1962 | 14 | 8 | 0 | 8 |
| 1962/1963 | 21 | 20 | 10 | 30 |
| 1963/1964 | 18 | 17 | 0 | 17 |
| 1964/1965 | 19 | 13 | 4 | 17 |
| 1965/1966 | 18 | 18 | 0 | 18 |
| 1966/1967 | 21 | 8 | 11 | 19 |
| 1967/1968 | 18 | 6 | 3 | 9 |
| 1968/1969 | 17 | 3 | 4 | 7 |
| 1969/1970 | 25 | 7 | 5 | 12 |
| 1970/1971 | 20 | 11 | 5 | 16 |
| 1971/1972 | 28 | 11 | 11 | 22 |
| 1972/1973 | 19 | 1 | 4 | 5 |
| 1973/1974 | 17 | 1 | 1 | 2 |
Tuff, elak, hatad på bortaplan, älskad i Smidjegrav och vass forward framför motståndarmålet. Det var Mats ”Tuppen” Lönns kännetecken och kom att bli en av Mora IK’s största och mest lojala profiler genom tiderna. Hans tröja nr 14 är numera upphissad i taket.
Debuterade i A-laget som 14 åring och var Mora trogen så gott som hela sin karriär. Han avslutade med ett par år i Ore och Orsa innan han lade skridskorna på hyllan. Han är den spelare som gjort flest säsonger i Mora IK:s A-lag, 18 st med 198 mål på 339 matcher.
När Mats Lönn debuterade låg ishockeyplanen central mitt i Mora centrum i hörnet av Hantverkargatan och Millåkersgatan. Det var uterink och naturis som gällde.
Nedan följer en intervju med Mats Lönn gjord av reportern Ronnie Rönnkvist för sajten hockeysverige.se
Du var 13 år när du började med ishockey och 15 år när du debuterade i A-laget, det måste ha gått väldigt fort för dig att lära dig att spela hockey?
-Det var ofta så att eftersom jag var med och skottade planen fick jag också vara med och träna. Samtidigt hade jag väl lite anlag för hockey. Vi var flera juniorer som var med och vi spelade då med A-lag, B-lag och juniorlag runt om i byarna. Det här var väldigt roligt.
Var hockeyn större än skidåkningen i Mora?
Nej det tror jag inte. Det var ju under ”Mora-Nisses” tid, men hockeyn blev tämligen stor här ganska snabbt.
Mats ”Tuppen” Lönn var inte den första i släkten som kom att spela hockey för Mora IK
Oskar Lönn, som var min farbror var med i Moras första hockeylag. Däremot spelade inte min pappa Ture någon hockey. Egentligen inspirerade inte farbror Oskar mig någonting då det gällde hockeyn. Jag såg honom aldrig spela, men han var en av dom första hockeyspelarna som kom fram i Mora.
Mats Lönn klev alltså in i Mora som 15-åring och givetvis var det ett stort steg att ta för en ung grabb.
Jag debuterade mot Rönnskär och dom hade en bra målvakt som hette Ove Andersson och som senare kom att spela för både AIK och Umeå. Jag minns att jag sköt ett skott där halva pucken gick i mål och den andra halvan gick ut mot sargen. Domaren dömde inte mål eftersom hela pucken måste vara inne i mål. Den gick troligen av på ”platten” när den träffade stolpen. Hur pucken kunde göra det vet jag inte , med det var kallt den matchen och isbanan låg vid en gammal sjöbotten. Pucken frös väl då på något konstigt sätt.
Matchen avgjordes av att våra backar Sven Kristoffersson och Kjell Eklind körde ihop så Jerry Lundström kunde göra 4-2 medan dom båda låg där på isen. Matchen slutade 5-2. Det blev ett jäkla liv om det där med pucken, men det blev inget mål.
När Mats Lönn kom upp i A-laget vimlade det av starka profiler som ”Mas-Åke” Larsson, Folke Gustavsson, Kjell ”Rövarn” Eklind och så vidare.
Det var inget speciellt att komma in och spela med dom killarna. Vi hade två kedjor, fyra backar och någon reserv. Det var inte mer folk med i laget och det fanns inte heller någon speciell hierarki mellan spelarna.
Som junior kände ni väl också A-lagsspelarna på ett annat sätt än vad man gör idag?
Ja så var det, eftersom alla var här ifrån byn. Det var först senare några kom in från byarna omkring. Det var väl som längst från Nusnäs, (cirka 1 mil utanför Mora) någon kom, men det funkade.
Då blev det också en bra klubbkänsla. Men det var då. Nu har vi bara en eller två killar i laget från orten. Resten har kommit utifrån och det blir något annat, skulle jag tro i alla fall.
Mora åkte ur högsta serien 1959 för första gången med Mats Lönn i laget. Men just den säsongen är inget som han direkt lagt på minnet.
Jag kommer nästan inte ihåg någonting av det där eftersom det var så pass länge sedan. Vi åkte upp och ner under flera säsonger där om kring
Varför vi inte lyckades etablera oss? Vi hade väl inget bra lag, säger Mats med ett skratt.
Ni hade trots allt nästan samma lag under en rad av säsonger
Det fattades väl någonting i alla fall, men jag kan inte ge något bra svar så här länge efteråt på vad det kunde vara.
Säsongen 1961/62 började det hända saker i Mora IK. Laget vinner division II östra A med en då 21-årig ”Tuppen” Lönn i laget. Väl i kvalet vinner Mora före Alfredshem (Modo), Rönnskär och Sundbyberg. En av lagets viktigaste spelare i kvalet är just Lönn som gör en hel del poäng.
Jag vann väl utvisningsligan något år också, skrattar Lönn och fortsätter:
Matchen mot Sundbyberg kommer jag väl ihåg. Det var ett jäkla liv på läktaren där. Det snöade och var riktigt dåligt väder. Vi hade några supportrar där nere och bland annat en kille som hette Johan. Det blev bråk och då ställde han sig nedanför och sa: ”Det går tre stockholmare på en mas, så kom ner bara ….ha ha ha”
Jag tror vi vann den matchen med 5-4.
Vid den här tiden var det också ett stort intresse kring Mora som hockeylag.
Ja, det tror jag att det var. Vi gick upp och jag minns sedan att vi fick spela mot AIK på Johanneshov och vi vann med 7-5. Det var publikrekord 13000. I alla fall var det första matchen som gick under tak där.
Mats Lönn svarade för två av målen mot AIK. Allan Fernström gjorde tre mål och Gösta Caris och Evert Tysk ett var. Hans Eriksson gjorde två mål för AIK och Björn ”Lill-Tumba” Larsson, Anders ”Ankan” Parmström och Göran ”Svirre” Svensson ett var.
Det var ju roligt att spela inför så mycket folk eftersom vi vann. Det gick dessutom bra för min kedja med Allan Fernström och Leif Westerling. Jag gillade att spela med dom två.
Mats Lönn
Bosse Olsson
Allan Fernström
Annars var det ofta Bosse Olsson och Fernström som ingick i Mats Lönns kedja.
Vi hade inga speciella roller. Tränaren, Gösta Holmberg, sa det att vi fick spela hur vi ville bara vi forecheckade och backcheckade.
Därefter kom en kanadick från småländska Taberg vid namn Kenny Both, som spelande tränare. Efter bara en säsong i tvåan tog han Mora tillbaka till högsta serien. Allt eftersom började fler mycket skickliga spelare utifrån komma in i klubben. Hasse Hansson från Morgårdshammar, Stig Östling från Ockelbo, ”Lill-Strimma” Svedberg från Brynäs, Göte Hansson från Stackmora, Nils Carlsson från Orsa och så vidare.
Det som hände då alla dom du nämner kom hit var att vi blev bättre. Annars var det precis som vanligt utan några större ovationer. Han och han kom hit och vi vann matcher. Då var ju allting bra, säger Lönn med ett leende.
Den störste av dom alla bland klubbens nyförvärv var en av dåtidens absolut bästa spelare i Europa. Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, som tragiskt körde ihjäl sig 1972.
Han var speciell , säger Lönn med ett leende som visar viss beundran. Han kunde festa på kvällen före, men dagen efter var han ändå bäst på plan när vi hade match. Jag minns när vi var i Göteborg. Då ledde dom honom av plan under morgonvärmningen. När vi sedan hade match klockan fyra var han bäst på plan. Han var helt otrolig och egentligen blev det inte så mycket festande då han var här i Mora.
– Dessutom var han trevlig och kul som person. Han bodde på Fridhemsplan i Mora innan han köpte kåken ute i Öna och vi umgicks en hel del.
Hur upplevde du ”Lill-Strimma ” som spelare?
Har var otrolig. Skridskoåkningen, klubbföringen, högerdragningarna. Han var verkligen suverän. Sedan flinade han bara, ryckte på axlarna och menade på att det var inte så märkvärdigt. Han bodde alldeles bredvid hockeyplan och var ofta, till och med på dagarna, där nere och körde själv. Han var duktig och det var synd att det blev som det blev, säger Lönn.
Ökade intresset publikt i och med att laget fick in många riktigt bra profiler i laget utifrån?
– Oh ja, Det blev mycket mer folk på matcherna, men även mer prat om hockeyn i Mora. Det blir annat om du ligger i toppen av en serie.
Hur var det då att gå på byn i Mora när det inte gick riktigt lika bra?
Man satt på Helmers konditori och fikade. Det var ju samlingspunkten då. Folk pratade och frågade om varför vi spelade si och så. Sedan vann vi någon match och då var allt på topp igen. Så här är det oavsett om du bor och spelar i Mora eller Leksand. Det är likadant på båda ställena, men det var aldrig några problem för mig.
Mats Lönn var på väg till Malmberget och även AIK, men trots ivrig uppvaktning av bland andra storbacken Bert-Ola Nordlander blev han klubben från Ovansiljan trogen.
– Jag vet egentligen inte varför det inte blev någon flytt. Först var jag upp till Malmberget. Calle Lilja var ju där uppe då som tränare. Han ringde och frågade om jag ville komma dit upp och spela. Jag var upp dit en vända och fick något papper på hur det skulle bli med jobb och allt sådant.
– Sedan var jag ner till Stockholm. Jag minns att jag skulle få en etta högst upp på Kungsholmen, en nyrenoverad. Det blev inte AIK heller och jag vet inte riktigt varför. Det handlade inte om några pengar utan jobb och sådant.
– I Malmberget skulle jag få jobb på en bensinmack, Nynäs var det till och med, med helikopterplatta, men det sa jag att jag inte trodde ett dugg på.
– I Stockholm… Jag minns nog inte vad det var för jobb jag skulle få där. Här i Mora var jag först på sågen. Där körde jag truck. Sedan var jag på en mekanisk firma i 27 år, till 1994, sedan slutade jag.
Hur var relationen till Leksand under dina år i Mora?
– Jag vet inte riktigt, men jag var ju med i några duster genom åren. Matcherna mellan Mora och Leksand var speciella med ”Mapa” (Olle Sjögren) och allt det där. Då kom det alltid mycket folk. Man visste att det skulle bli pang på när vi båda möttes. Det där hängde i länge och hänger i ännu till en viss del.
– Tidningarna trissade upp den här rivaliteten hela tiden och mer folk på matcherna mellan oss blev det hela tiden. En match då vi var dåligt tränade fick vi stryk med 13-4 eller vad det var. Det var då Kenny Booth var här. Jag minns att han sa ”Come om, let’s piss on this gang”, men sedan förlorade vi stort. Sedan vann vi hemma mot Leksand med 5-0. Det var då dom hade en kulram med sig och ingen trodde att vi skulle vinna.
– Även relationen mellan mig och ”Mapa” var uppskriven. Klart att det small lite här och där, men det var inga större saker. Det blev väl lite ”puttningar” på varandra någon gång, men det var inte så farligt, skrattar Lönn och fortsätter:
– Leksand var lite speciella. Jag minns att (Folke) ”Totte” Bengtsson hade brutit armen. När han kom tillbaka efter det så hade vi match mot Leksand där nere. Då kom han och sa till mig att jag inte skulle spela så hårt mot honom eftersom han just brutit armen. Jag svarade att ”Då må du hålla dig undan ha ha…”
En annan spelare som Mats Lönn haft duster med genom åren är den hårdföre kanadicken Des Moroney. Trots att Moroney bor kvar i Sverige har dom båda inte mötts på många år.
– Jag har nog inte träffat på honom sedan han var i Tingsryd. När han spelade i Leksand proppade jag honom alltid bakom buren då han skulle ta fart. Då sa han alltid ”Fucking Tappen”. När det blev sådana lägen var min roll att hänga på, checka och sedan trycka fast dom. Jag hade faktiskt ganska många duster med honom
– En match jag minns ganska väl är den mot Tingsryd där Des Moroney spelade. Vi vann med 1-0 och jag gjorde den enda målet, ett skott vid bortre stolpen. Då slängde tanterna bakom målet nappar på oss.
Nappar?
– Dom hade väl ungarna i knäet och när vi ledde så slängde dom napparna på oss. Det är en sådan grej som man kommer ihåg.
Vem är annars den tuffaste spelaren du spelat emot?
– Tuffaste? Vem ska jag välja då? Det får bli en ryss, (Boris) Michailov. Den där lilla krutgubben var en tuff jäkel som tryckte till.
Mats ”Tuppen” Lönn spelade fem A-landskamper och debuten skedde mot Finland i Helsingfors.
– Det här måste ha varit 1958 första gången. Jag var 17 år eller något åt det hållet. ”Acka” Andersson och dom här i ”Myggkedjan”, Eilert Määtä och Karl-Sören Hedlund var med också. Det var en jäkla båtresa över. Det gungade hela tiden och det var också någon som blev det dålig.
– Det var första matchen. Sedan spelade jag några landskamper i Tyskland och en i Stockholm.
Är du besviken över att det inte blev något OS eller VM-spel för dig?
– Nej, för fasiken. Det stod mellan mig och ”Pärra” Härdin ett år. Då blev jag reserv. Ett annat år stod mellan mig och Bosse Englund, leksandskillen. Ett av åren var då Trail Smoke Eaters var här. Landslaget spelade på Ullevi i Göteborg och det blev ett stort slagsmål. Polisen fick komma in och bryta slagsmålet. Jag var inte med och spelade utan satt på bänken.
– Det kanske var den roligaste upplevelsen jag hade med Tre Kronor, men vi hade även matcher med Pressens lag. Bland annat då Tord Lundström kom fram. Jag var med i den matchen och jag tror att han och jag spelade i samma kedja. Då hade han inte spelat i allsvenskan utan hade just kommit från Kiruna till Brynäs. Redan då var han väldigt duktig. Han blev bästa lirare i den matchen och utsågs då till det som kallades pressens son.
Mats, hur mycket följer du hockeyn i dag?
– Jag läser det som står i tidningen men jag är också ner på matcherna som är här. Jag har ett sådant där kort som gör att jag kan knalla in var jag vill.
Avslutningsvis, vad kom smeknamnet ”Tuppen” ifrån?
– Den som ändå det visste. Jag har själv ingen aning. Det var ”Tuppen” på mig och ”Limpan” på min kompis, men jag vet inte hur dom fick till det där. Det är många som har frågat, men jag vet ingenting om det, avslutar Mats ”Tuppen” Lönn med ett lätt skratt.