Tidigare Carl Jansson
Möt gamle målvakten Carl Olans, född 1920: Han är Mora IK:s äldste medlem. Hans första medlemskort är från 1936/37. Som ung spelade han fotboll tillsammans med Mora-Nisse Karlsson i Östnor. Och han har vaktat målet för AIK mot Mora!
Han har rest mycket, bland annat vandrat på kinesiska muren. Och sitt Sverige kan han. Han ”samlar ” på städer. Han hade besökt samtliga i Sverige, utom en. Det var Piteå som fattades. Carl Olans föddes alltså 1920.
– Det hände två stora saker i Mora 1920. Anders Zorn dog och jag föddes, skrattar han. Zorn var en stor målare, Carl Olans var målvakt. Hela karriären använde han sina bandyrör och sin keps.
-På min tid gick Moras tröjor i färgerna lila (!) och grått.
Carl Olans hette Jansson på den tiden. Carl Jansson. Men sedan tog han släktnamnet Olans från Sollerön. Därifrån kom hans farfar, som förresten var kusin med den legendariske fotografen och berättaren Karl Lärka. Idag handlar det om svindlande summor i ishockeyn, inte bara för de största stjärnorna. Carl Olans levde däremot inte gott på sin idrott. Han jobbade i 51 år på fabriken i Östnor, där han slutade fem på eftermiddagen. Sedan satte han sig på cykeln in till Mora och var med och skrapade planen före match. Och såg till att allt var iordningställt efter träningar och matcher. Sådana var villkoren för Carl Olans och hans kamrater i a-laget.
-Men du fick väl bra betalt?
-Ja, det var inga stora pengar. Under alla år jag spelade i Mora fick jag sammanlagt fem kronor. Det var efter en match i Hofors som Gunnar Faleij kom fram till oss. Grabbar, här har ni fem kronor var. Det var ju bra, då fick vi ju till kaffe och smörgåsar efter matchen. Det var naturligtvis för glädjen och inte pengar som idrotten bedrevs förr.
-Jag missunnar inte dagens spelare att få betalt. Men nog tyckte jag det kändes uselt när NHL-stjärnorna för några år sedan strejkade för ännu större pengar, funderar Carl. Hur mycket pengar kan de göra av med?
Som de flesta unga grabbar började Carl med bandy. Men så kom Gunnar Faleij och visade upp sina hockeyklubbar och ungdomarna tittade storögt på en svart trissa som kallades puck. Först spelade man på en liten plan, belägen ungefär på samma plats som nuvarande biblioteket i hörnet av Moragatan och Köpmangatan.
– Ishockeyn var något nytt för oss. Vi var nyfikna, vi ville testa ett nytt spel, och nu var det inte boll utan puck som gällde. Vi mitten av 1930-talet höll vi till på en plan vid Hantverkargatan. Vi hade ingen hög sarg, den bestod bara av två sex-tums plankor. På höstarna frös det till is tidigt på Skeppshusviken vid Moraparken. Det var mörkt, men strålkastarna från de parkerade bilarna hjälpte oss att se var vi åkte.
-Hur var nu det där med Sven Bergqvist och omständigheterna kring att du fick vakta målet för AIK?
-Svenne Berka (som var landslagsback i ishockey, flerfaldig svensk mästare för Hammarby och dessutom landslagsmålvakt i fotboll) kom upp från Stockholm på helgerna och instruerade oss. Han sade åt mig att vara noga med att att täcka mot stolparna. Och han var noga med att jag inte åkte utanför den lilla rutan som markerade området framför målet. Idag far ju målvakterna iväg fem-sex meter utanför målet. I samband med Vasaloppet fick vi alltid hit duktiga lag för vänskapsmatcher. Ett av dem var AIK. Men AIK var ju så mycket bättre. Då beslöts att lagen skulle byta målvakter. Kurre Svanberg i AIK, landslagsman, fick stå i Mora. Så då fick jag stå i AIK:s mål mot Mora. Det är ett kul minne.
-Hur var matcherna mot Leksand?
-Det var heta matcher när vi möttes. Oftast var det vårt B-lag som mötte dem. Jag var med och jag minns att det dök upp en ung lovande spelare i Leksand vid namn Åke Lassas. Han visar ett referat där Mora B spelat 2-2 mot Leksands IF. Skribenten ondgjorde sig över att Leksandsspelaren Åke Lassas var alldeles för kär i pucken. Ni vet förstås vilken legend Åke Lassas sedan blev i Leksand, och hela Ishockeysverige. Carl Olans fanns med i Moras lag fram till 1945. Stig Johansson var då förstemålvakt.
-Vilka spelare i Mora IK gjorde ett extra intryck på dig?
-Sven Kristofersson. Och så Erik Granath, den förste som sköt slagskott mot mig. Det spratt till i örat när pucken kom. Men största liraren i Mora? Det är självklart Lennart Svedberg. Vilka matcher han gjorde i Tre kronor. Jag minns när han en gång snurrade upp tre ryssar. Hasse Hansson är också ett stort namn.
Carl fanns under många år med i Vasaloppsorganisationen. I hemmet har han prydligt satt upp märken från de många Vasaloppen och bilder på alla segrarna. Men besöken på FM Mattsson Arena har inte blivit så många. Ishockeysporten av idag är något helt annat än när Carl spelade själv.
-Vad jag definitivt inte tycker om i dagens hockey, är de hårda tacklingarna mot sargen. De sätts ju in även när inte pucken finns i närheten. Så säger en man som var med på den tiden när sargen var till för att hålla pucken i spel, inte för att stoppa en framrusande elefanthjord.