Jan Simons

Klubbdirektörer

Kanslist/kontorschef 1973-1993
Klubbdirektör 1994-2010

Ett signifikativt signum för Janne var att alltid ikläda sig träskor. En träskoskylt var därför uppsatt på hans dörr på MIK-kansliet.

Åren med Jan Simons:

1946: Jan Simons föddes den 27 juli i Våmhus.

1963: Tar sin realexamen.

1973: Får en provanställning hos Mora IK.

1974: Får en fast anställning som kanslist hos Mora IK.

1975: Avslutar sin aktiva karriär som hockeyspelare.

1975: Mora IK fyller 40 år.

1979: Är med och startar intresseorganisationen Hockeyettan.

1976: Är med och startar Aspelins cup för B-juniorer.

1985: Mora IK fyller 50 år.

1987: Anlitar Leif Boork som tränare.

1995: Mora IK fyller 60 år.

1996: TV-puckens final går i Mora. Dalarna besegrade Värmland med 4-2.

1997: Tar emot priset som Årets ledare av hockeyjournalisterna.

1998: Junior-EM går i Mora. Tre Kronor vinner. I laget bland annat bröderna Sedin.

1998: Knyter upp Tommy Sandlin som ny tränare.

2001: Är med och arrangerar en välgörenhetsgala efter att en Mora IK-spelare skadats på träningsläger inför TV-pucken, och blivit rullstolsburen. Massor av NHL-spelare är med. 500 000 kronor samlas in.

2003: Harald Lückner blir ny tränare.

2004: Den 10 april 2004 tar Mora klivet upp i elitserien.

2006: Mora når SM-slutspel för första gången på en evighet.

2008: Mora åker ur elitserien.

2006: Jan fyller 60 år och får en USA-resa i present av Mora IK.

2009: Får Mora kommuns hederstecken.

2010: Mora IK fyller 75 år.

2010: Slutar i Mora IK – som klubbdirektör.

2018: Den 8 mars hyllas han av Mora IK, den 11 juli avlider Jan efter en tids sjukdom.

Jan Simons var Mora IK.

I hela 37 år arbetade han för klubben i sitt hjärta. Först i rollen som kanslist, men sedan som drivande och engagerad klubbdirektör.

Han blev också ett erkänt och högaktat namn inom svensk ishockey, inte minst i sitt arbete för att ge de mindre klubbarna bättre förutsättningar och som pådrivare för bildandet av Hockeyallsvenskan.

Under sin livsgärning inom Mora IK och svensk ishockey var han med om att driva igenom många tuffa beslut, oftast med en egen bakomliggande jargong som var vägvinnande i möten med andra.

Den sportsliga höjdpunkten var givetvis Moras avancemang till Elitserien 2004.

Jan Simons långa historia i Mora IK började redan 1973.

På den tiden var det styrelsen själva som till stor del försökte jobba in pengar på olika sätt till klubben, och som dessutom skötte stora delar av de administrativa sysslorna som fanns kopplade till klubbens verksamhet.

Den dåvarande styrelsen ansåg att det vore mer effektivt att anställa en kanslist på heltid, men tvekade ändå på grund av ekonomiska orsaker. Klubbens ekonomi var visserligen stabil, men styrelsen ansåg ändå att det skulle bli dyrt att ha en heltidsanställd kanslist.

Vid den här tiden spelade Jan Simons hockey i Sollerön, och såg till att dra in bra med pengar till klubben genom att kontakta sponsorer och ta fram ett programblad fyllt med annonser.

Bengt Grännsjö i MIK:s styrelse hade fått kännedom om hans ekonomiskt framgångsrika engagemang, och föreslog sina styrelsekamrater Nisse Norin och Gunnar Palm att man skulle provanställa honom i sex månader.

Något som blev så pass lyckat att Jan Simons 1974 fick en fast anställning hos Mora IK. Anställningskontraktet skrevs under av Nisse Norin och Gunnar Palm. Det första kontorsutrymmet var spartansk. Kansliet fanns nämligen i ett litet utrymme under den ena läktaren i Mora Ishall och var inte mer än fem kvadratmeter stort. Inga fönster fanns det heller…

Efter att ha sommarjobbat på Mora Armatur och arbetat på Skånska cementgjuteriet med att anlägga skogsbilvägar, stod det nu klart att det var ett arbete inom ishockeyn och Mora IK som väntade. I 37 år framåt!

Men det visste han förstås inte då…

Jannes handskrivna anställningskontrakt undertecknat av Gunnar Palm och Nisse Norin.

Telefonen var ett av Jannes väl använda verktyg.

Nu hade klubben äntligen en heltidsanställd kanslist att luta sig emot. Några uppsatta rutiner att gå efter fanns inte, utan det var bara för herr Simons att dra i gång arbetet och bygga upp kanslisysslorna efter eget huvud. Första året i klubben fick han även ta rollen som barmarkstränare för klubbens representationslag. Året därpå, 1975, var det dags att arbeta med förberedelserna inför klubbens 40-årsjubileum, som hölls i Östnors bygdegård den 24 maj 1975.

Mora IK:s kansli har för övrigt funnits på många olika ställen i Mora. Ett tag låg det i lokaler mitt på Kyrkogatan, ett tag på Eldsläckarvägen (snett mittemot gamla brandstationen), och kansliet återfanns även i en period i det gamla skolkansliet på Strandenområdet, innan det 1996 återfördes till ishallen och nya lokaler där. Jan Simons var med vid alla flyttar.

Säsongen 1974/1975 blev en dyster historia för Mora IK. Det här var sista säsongen med division I som högsta serie inom ishockeyn. Svenska ishockeyförbundet hade vid sitt årsmöte i april 1974 beslutat om att Elitserien skulle starta säsongen 1975/1976 och att den bara skulle innehålla tio lag. Den gemensamma division I-serien innehöll 16 lag, där samtliga lag möttes i en dubbelserie. De sex sämsta lagen skulle flyttas ner och Mora slutade tolva i serien, långt ifrån en elitserieplats.

Division I-klubbarna åkte 1975 till Stockholm och protesterade mot den kraftiga nedskärningen av landets högsta serie. Inför döva öron skulle det visa sig. Det var också här som det första fröet till intresseorganisationen Hockeyettan föddes. Ombildningen av seriesystemet kom också att bli starten för Jan Simons verkliga intåg i svensk ishockey och mångåriga kamp för de mindre klubbarnas situation.  Han representerade bredd och utveckling och kämpade för rättvisa, utveckling och en mer jämställd ekonomi inom svensk hockey.

1976 tog Jan Simons tillsammans med Sigge Bröms initiativet till att starta en internationell cup för B-juniorer. Kontakt togs med konsthandlare Curt Aspelin som gick med på att bli huvudsponsor för cupen som spelades under trettonhelgen. Turneringen gick under namnet Aspelin Cup och man tävlade om prisbucklan ”Kål Margit Trophy”, taget efter ett av Anders Zorns mästerverk. 1982 gick FM Mattsson in som ny huvudsponsor och cupnamnet blev företagets. Cupen var populär bland klubbarna, dels för at den höll hög standard, dels för att den ägde rum under en period när spelarna hade skollov.

1979 satte Jan Simons sitt första stora avtryck inom svensk ishockey. Han var nämligen en av initiativtagarna och en av de stora pådrivarna till bildandet av den frivilliga intresseorganisationen Hockeyettan. Vid den här tiden återfanns både de tio elitserielagen och samtliga division I-lag, fördelade på fyra olika serier, i en gemensam serieförening. 1979 bestämde sig division I-klubbarna för att dra sig ur serieföreningen för att i stället bilda Hockeyettan. Trots motstånd från elitföreningarna och många av distriktsförbundet blev det så. Intresseföreningen kom att växa sig starkt och låg så småningom bakom det nya seriesystemet med Allsvenskan. Med början säsongen 1982/1983 samlades de bästa lagen från division I-serierna i en gemensam allsvenska efter jul. Mora IK är ett av lagen i den första allsvenskan, men laget slutar näst sist i serien och får inte kvala vidare Den nuvarande hockeyallsvenskan startade säsongen 2005/2006. ”Europas bästa andraliga” har Jan uttryckt sig om Hockeyallsvenskan.

1985 firade Mora IK 50 år med en stor fest i Mora Parken.  Mora IK är vid den här tiden fortsatt ett bra division 1-lag, men har svårt att nå långt i kvalspelet till Elitserien. De ekonomiska musklerna är inte tillräckligt stora för det helt enkelt. I den vevan drar Jan Simons tillsammans med styrelsen i gång en satsning modell större. Under benämningen Mora Hockey Pool ska 2 miljoner kronor skakas fram från både villiga företag och privatpersoner. Pengarna ska i första hand satsas på att få elitspelare av klass till Mora, som ska hjälpa klubben att äntligen nå Elitserien. Inför säsongen 1986/1987 sjösätts satsningen av rang. Både etablerade spelare och talangfulla spelare hämtas in. Luften kom dock att snabbt gå ur satsningen. Mora blir inte bättre än fyra i grundserien och tränaren Roger Lindqvist får sparken redan efter elva omgångar.

Klubben är stukad efter misslyckandet. Vem ska kunna föra klubben framåt igen? Jan Simons börjar i det läget bearbeta den framgångsrike tränaren Leif Boork om att flytta till Mora och bli tränare för klubbens representationslag. Övertalningen lyckas. Boork kommer på plats och börjar bygga upp ett nytt lag med i första hand egna och talangfulla spelare. Säsongen 1989/1990 är Mora IK tillbaka i Allsvenskan, slutar visserligen näst sist i tabellen, men sportsligt sett är klubben åter på väg åt rätt håll och målet att nå elitserien börjar åter ses som en realitet och inte bara en dröm

1989 har Hockeyettan en intern skiljedom. Ett skiljedomstolsavtal har utarbetats med anledning av alltför sena övergångar under juni månad. Spelarorganisationen Sico har under verksamhetsåret uppvaktat Hockeyettan med förslag om att upprätta ett standardavtal mellan förening och spelare. Hockeyettans styrelse, med en viss Jan Simons i spetsen, fattar ett beslut om att lägga fram förslaget till klubbarna för beslut.

Under sin långa ledarkarriär blir Jan Simons utsedd till ”Årets ledare” av hockeyjournalisterna vid två tillfällen: Säsongerna 1996/1997 samt 2003/2004.

1999 ser också Jan till att genomgå en treårig managerutbildning på distans vid ishockeyhögskolan i Örnsköldsvik. Utbildningen innehöll affärsutveckling och entreprenörskap, kommunikation och ledarskap.

Förutom sitt stora engagemang i Mora IK fortsatte Jan Simons att spela en viktig roll inom svensk ishockey.  I början på 2000-talet satt han med i ishockeyförbundets omställningsnämnd. Den tillkom efter att EU fattat ett beslut om utökad rörlighet inom unionen. En orosdiskussion startade utifrån detta och ledde till att Svenska ishockeyförbundet, dess distrikt och föreningar var tydliga med att skapa ett system som juridiskt skulle säkra spelarens tillhörighet i ett avtal. Avtalet fick internationella ishockeyförbundets gillande och infördes. För att spela svensk hockey måste du gått med på avtalet. Då diskussionen var i gång och agenter såg en möjlighet att lyfta spelare utan kostnad, så var en snabb handling viktig.

Samtidigt höjdes röster om att det kunde bli spelare, under en övergångsperiod, som hamnade i ett läge där de lämnade klubbarna utan ersättning. Det fanns även en oro om att klubbar högre upp i systemet skulle ta fler spelare n de behövde och på så sätt försämra seriesystemet i stort.

Omställningsnämnden startades med uppgiften att sätta en prislapp för övergång av spelare som flyttades inom det svenska systemet. När registrering av avtalen trätt i kraft, och inga slamkrypare fanns kvar, skulle systemet avslutas. Detta för att svensk ishockey och dess föreningar skulle ha en tydlig modell som alla kände till.

Det hela blev en framgång och det fortlever. Det ger även en kontrakterad spelare möjligheten att byta förening, men då måste en överenskommelse, mellan spelaren och de båda föreningarna träffas.

Jan Simons gav aldrig upp. Hela tiden jobbade han med det uttalade målet om att hans Mora IK skulle återta sin plats i landets högsta serie. Många gånger möttes han med bred skepsis och tvivel, men den 10 april 2004 stod han på Globens is med armarna i luften och omkramad av spelare och ledare: Mora IK hade äntligen tagit klivet upp i elitserien. Ett mirakel menade många. Jan Simons hade nått sin sportsliga höjdpunkt som ledare för en av landets äldsta ishockeyklubbar. 14 av spelarna som tog Mora upp i Elitserien, kom dessutom från de egna leden. Givetvis något som värmde hockeyhjärtat lite extra.

Det räckte dock inte med den sportsliga framgången för att elitserieplatsen skulle vara klar. För att få elitserielicens måste ishallen uppfylla vissa krav för en elitseriearena. Slitna och gamla Mora ishall rustades på rekordtid, cirka 100 dagar, och blev efter ombyggnationen FM Mattsson Arena. Moras omsättning steg från 16 miljoner kronor till cirka 70 miljoner kronor och för första gången skulle Mora kunna ställa upp med ett lag fyllt med bara heltidsanställda spelare.

Mora hade kort tid på sig att bygga ett slagkraftigt lag. I första hand skulle spelarna som varit med och tagit upp laget få chansen. Men då kom den: NHL-lockouten. Moras lycka var gjord, nu fanns det plötsligen ett utbud av slagkraftiga spelare att få tag i. Jan Simons arbetade hårt i kulisserna och i samband med en landslagsturnering i Stockholm kom det fram att han gjort klart med herrarna Shawn Horcoff och Daniel Cleary. NHL-lockouten kom att hålla i sig hela säsongen och Mora fyllde på med fler spelare från NHL: Marian Hossa, Andreas Lilja och Ladislav Nagy var några av dem. I laget fanns också Marcel Hossa, lillebror till Marian. Mot alla odds höll Mora sig kvar i Elitserien, slutade nia och missade att nå slutspelet i sista omgången.

Efter lagets framfart fick Jan 2005 ta emot priset som årets Siljansbo. Elva kandidater var nominerade och Mora-Janne vann den slutliga omröstningen i stor stil.

Fyra säsonger på raken blev det för Mora i elitserien. Inför den tredje säsongen i elitserien, 2006/2007, tog herr Simons in tjecken Pavel Brendl som förstärkning. En vågad och idiotisk grej tyckte många. Jan var av en annan åsikt, såg potentialen och ville ge honom en chans. Det slutade med att Brendl vann elitseriens skytteliga. 2008 ramlade Mora ur efter att fallit en avgörande match borta mot Rögle i den sista omgången. Jan Simons var en av de första som var fram och gratulerade Röglegänget. 2005 firade Mora IK 70 år och 2006 fyllde Jan Simons 60 år. Han gratulerades av klubbens styrelse med en resa till USA.

2009 tilldelades Jan Simons Mora kommuns hederstecken med följande rader: ”Hederstecknet för Moras bästa tilldelas Jan Simons för att hans ihärdiga arbete med att lyfta fram Mora och dess ishockey.

Jan gjorde det omöjliga när Mora IK gick upp i elitserien och ordnade till en ishockeyarena av elitserieklass.

Sedan lyckades han sätta samman ett lag som häll en elitserieplats i fyra år, trots belackarnas ödesprofetior inför varje säsong.

Innan dess har Jan satt Mora på kartan genom ett idogt arbete för svensk ishockey, inte minst junior-VM i ishockey i Mora och Leksand:”

2010: Mora IK fyller 75 år. Jan Simons slutar som klubbdirektör – Johan Sares tar över. En epok är över.

Den 8 mars 2018 hyllades Jan Simons av sin kära klubb. Jan Simons-dagen arrangerades. Bland annat invigdes ett minnesrum i ishallen och han hyllades själv på isen tillsammans med nära och kära. Den 11 juli avled Jan efter en tids sjukdom.

Janne uppvaktades av A-laget genom Tomas Skogs, Alexander Hilmersson och John Persson med en träskoskodd dalahäst.

2023 invaldes Jan i Mora kommuns ”Walk of Fame” på Kyrkogatan. https://morakommun.se/uppleva-och-gora/kultur-och-sevardheter/upptack-moras-walk-of-fame/jan-simons.html

Nedanstående kapitel är från boken ”Ingenting är omöjlig” skrivet av journalisten Stellan Kvärre.

”Simons är ju gift med Mora IK”

Vad händer med Mora IK när Jan Simons slutat? Men framförallt – vad händer med Jan Simons? Ställer han in en tältsäng i korridoren utanför sitt gamla tjänsterum, utifall att?

Vart ska Jan Simons ta vägen, utan sin dagliga dos av tio arbetstimmar på kansliet? Kommer han att saknas av sina två telefoner, som är vana att ringa oavbrutet? Hela Ishockey- sverige väntar med spänning på svaret.

För Mora IK är Jan Simons. Eller skall vi vända på det. Jan Simons är Mora IK. Både dag och natt. Frågan är om 24 timmar räcker. Undrar om någon hockeyledare i Sverige någonsin så starkt förknippats med sin klubb. Ingen med vita träskor i varje fall (med gummisula).

-Jag är förvarnad vad som kommer att hända när jag slutat, säger Simons. Min vän Denny Eriksson, som länge arbetade för HV71, har berättat att det blir så tyst.

Nuvarande ordföranden Torsten Kjellgren har alldeles rätt när han säger:

-Janne är ett unikum, inte bara i hockeyn utan i Idrottssverige totalt sett.

Leif Boork, en av de tränare som Janne Simons ger högsta betyg för sin insats under åren i Mora, säger så här om klubbens starke man:

– Janne Simons är en genuin idrottsmänniska och oerhört ärlig mot sin klubb. Han är genomärlig och jag tror jag skulle kunna lämna ut vilken hemlighet som helst till honom.

Hoppsan. Hur var det när Boorken lämnade Mora och plockade med sig de bästa spelarna till Frölunda? Men det är historia. Gammal historia.

Jan Simons rekryterades av Bengt Grännsjö och blev 1974 klubbens förste kanslist med fast anställning. Han insåg snabbt att arbetsdagarna skulle bli längre än åtta timmar.

Så här har han beskrivit sitt arbete hos Mora IK:

-Det har blivit en livsstil för mig. Jag går till jobbet på morgonen och vet aldrig när jag kommer hem. Det spelar ingen roll om det är lördag, söndag eller julafton. Men jag trivs. Medialt är det mest jag som syns. Men Mora IK har under mina år vuxit till en stor organisation. Utan en stark förening där många bidrar skulle vi inte kunna omsätta 75 miljoner om året, som vi gjorde i Elitserien.

Men har Janne Simons själv spelat ishockey? Visst har han det. I Bonäs, Orsa och sedan i Sol- lerön-Bonäs. Han kallades för ”Helikoptern”. En fruktad center. Hur var han som ishockeyspelare? Varför kallades han för ”Helikoptern”? Sanningsvittnet Olle Matsson skingrar mystiken:

-Han kallades ”Helikoptern” för sitt sätt att hantera klubban. Jag vet inte om han såg dåligt, för han använde klubban som en vit käpp och hade den i ansiktshöjd på motståndarna. Det var många ögonbryn som rispades. Jag tror inte Janne Simons fick många julklappar för sitt ishockeyspel, säger Olle.

Här dödas en myt – den om att Leksands IF och Mora IK inte kan samarbeta. Olle Öst och Janne Simons i ömt samspråk. Det var i den andan man en gång snackade ihop sig och trissade priset på en spelare gentemot tredje part.

-Säger Olle så, skrockar Janne. Du vet väl vad Olle kallas? Jo Olle Boork, för han tror han vet och kan allt. Sanningen är att jag var före min tid i mitt spel och skyddade mig med klubban.

-Alla utvisningar då?
-Jag vann poängligan och utvisningsligan.
Jan Simons bror Sören erinrar sig:
-Det var en match mot Björbo där Janne satt utvisad i två perioder av tre.

Jan Simons tål att man skojar med honom. Det är en av hans många positiva sidor. Och han är inte sen att bita tillbaka. Det är just det här som gör atmosfären på kansliet så speciell. En hemtrevlig atmosfär, för det ges och tas med gott humör. Det finns säkert en och annan som retat sig på Jan Simons ibland kaxiga uttalanden. Som när han vid Elitserieupptakten i Globen hösten 2007 deklarerade att Mora IK skulle vinna SM-guld 2009. Det var naturligtvis med glimt och för att provocera.

Då sade bland annat gamle tränaren och TV-profilen Niklas Wikegård, som själv inte brukar tveka att sticka ut hakan:

-Jag tror att många retar sig på Simons. Men det är ju han som är Moras hjärta.

Men de som retar sig är folk som inte fått chansen att lära känna Moras klubbdirektör. Som inte ser glimten. Som inte förstår skämten. Skämten kan vara grovkorniga, men de är alltid levererade med värme. Det är många som vittnat om den hjälp de genom åren fått av Janne Simons. Det var kanske sånt som fanns i bedömningen när han valdes till Arets Siljansbo (en utmärkelse som också Harald Lückner fått), vilket visar att ishockeyn står högt i kurs i Dalarna.

När folk säger att han håller för hårt i plånboken, han har dubbla gummiband runt om, så förstår de kanske inte att han bara vill Mora IK:s väl och ve. Alltför många idrottsklubbar i vårt land har genom åren spelat hasard med sin ekonomi, vilket ibland fått ödesdigra följder.

Det har för all del blåst snåla ekonomiska vindar även över Mora IK. Men det gäller att kunna parera perioder av ekonomisk snålblåst för att överleva sportsligt.

För Mora IK är Jan Simons andra familj. Eller vad säger fru Birgitta?

-Men hon är ju lika hockeytokig som jag, eller kanske ännu mer, säger Janne.

Birgitta har blivit en ishockeyfru, men också en mamma med hårt knutna band till sporten. Sonen Mikael har tillhört de tongivande i laget. Under en lång karriär har han blivit den som spelat flest matcher i klubbens historia. Är det en tillfällighet att både pappa Jan och sonen Mikael blivit så långlivade i klubben?

Alla klubbar med självaktning har några tröjor upphängda i taket för att hedra spelare som förtjänat det. I FM Mattsson Arena hänger dock bara en tröja i taket – Hasse Hanssons. Det verkar litet fjuttigt. Det borde finnas plats för ytterligare tröjor, och i så fall kanske favören borde visas andra än enbart spelare? Många förhandlare har, när det kört fast, svurit ve och förbannelse tvärs över bordet inne hos Jan Simons. Som en gammal spelare, den eldfängde Bengt-Arne ”Laggen” Hinders, berättat:

-När man sitter där vid ena sidan av bordet och skall förhandla och ser hur Simons lutar sig tillbaka i fåtöljen och lägger träskorna på bordet, ja då vet man att det blir besvärligt att få betalt. Han intar den kroppsställningen då. Men till sist lyckades jag i alla fall få tre tusen. Tror jag det var.

-Värst är det när Simons börjar klia sig på magen, då är det någon stackare som begärt alldeles för mycket betalt, säger Olle ”Boork” Matsson.

Den som haft de tuffaste förhandlingarna med Simons är leksandsprofilen Olle Ost. Det var under den tid då Olle var sportchef i Färjestad. De två har rykt ihop så stickorna yrt och tonen har knappast varit barntillåten. Men deras respekt för varandra har varit djup och lett till en långvarig vänskap. Beviset på det kom i januari 2006, när Janne i ett krisläge var beredd att ta bort sina ordinarie tränare och sätta in Olle Öst istället.

-Jag är säker på att Mora inte varit där de är i dag, om inte Janne funnits, säger Olle. Han jobbar ju hela tiden. Han brinner för sin ishockey. Jag kan inte tänka mig att han har något annat intresse än ishockeyn och familjen. Hans styrka är givetvis det stora kontaktnätet. Här får Mora IK en del att jobba med när han slutat.

-Vi är nog ganska lika, Janne och jag. Ingen 40-timmarsvecka, snarare handlade det om 70-80 timmar. Det är väl en sjukdom och en lidelse vi har, och jag tror att vi båda har haft lika svårt för att delegera uppgifter.

Ja, det kan väl vara Jan Simons minuspoäng. Han tycker inte det finns någon anledning att andra skall utföra ett jobb, när han själv kan göra det mycket snabbare. Janne gör på ett par minuter vad andra kan behöva en hel dag för att göra, säger Öst. Skall jag säga något privat om honom så är det att han är väldigt generös och vänlig.

Janne Simons i kretsen av de namnkunniga förstärkningar som kom till Mora under den första säsongen i Elitserien, vintern då National Hockey League ställdes in. Från vänster Andreas Lilja, Marcel Hossa, Rastislav Pavlikovsky, Marian Hossa, Dan Cleary och Shawn Horcoff.

Men han är för jävlig att förhandla med. Han är duktig på att ta betalt. Sånt gillar Janne Simons att höra och han skrockar förtjust när han börjar prata om när Johan Rosén gick till Luleå och inte till Leksand. Det handlade inte om att i första hand lura Leksand, det handlade om att lura Olle Öst. Det var nog roligare förr, mitt i förhandlingshettan när ledarna visste att det var deadline sista juni. Efter det datumet kunde inget mera hända, trupperna var spikade. Idag ramlar ju folk in och ut ur lagen under hela säsongen. Det skall fan vara sportchef.

Till saken hör att båda de här filurerna, Janne och Olle, varit så fulla i fan att de vid ett tillfälle tillsammans, fast de var i olika klubbar, höjt priset för en Moraspelare som gick till en tredje klubb. Där fick Mora IK rejält bra betalt.
-Jag glömmer aldrig de tuffa förhandlingarna jag hade för Färjestad mot Simons, säger Olle. Det började med Håkan Nordin, det fortsatte med Mats Lusth och Leif Carlsson. Samma liv varje gång. Replikskiftet bestod oftast av två meningar – ”Det är åt helvete för mycket/Nej, det är åt helvete för litet”. Så där höll de på. De var som hund och katt och skällde på varandra. Men på något vis löste sig allt i sista minuten. Och de lärde av varandra.

I januari 2006 ville Janne Simons byta ut tränarparet Rindell-Djoos. Det blev ett snabbsamtal till Olle som undrade varför han som var pensionär skulle kliva in i båset.
Svaret kom rappt från Simons:

-Pensionär eller inte. Har du någon gång misslyckats!?

Olle hade hunnit packa bilen. Men då gjorde Mora plötsligt en jättematch och spöade Timrå. Då blev det känsligt att byta tränare. Mora spelade plötsligt bra och det var inte längre läge att plocka in Öst, som enligt Simons har största Leksandshjärtat av alla. Mora vann sedan fyra matcher på raken och nådde SM-slutspel!

-De sista sjutton matcherna hade vi flest poäng av alla lag, säger Simons. Inte sjutton kunde vi sparka några tränare i ett sånt läge.

Så det blev inget med Olle Öst i Mora IK. Men ryktet hade förstås spridit sig. Moras ordinarie tränarpar Harri Rindell och Pär Djoos gjorde inte vågen direkt.

Effektiviteten är ett av Janne Simons adelsmärken. När han jobbar skall det gå undan. Jag ger ett exempel från arbetet med den här boken. Jag föreslog litet försiktigt att det vore kul om Patrik Ross någon gång kom hit till Mora, så vi skulle kunna tala med honom. I samma stund greppar Janne mobilen och ringer.

-Hördu. Sätt dig i bilen och kom hit. Vi vill prata med dig.
-Vem ringde du?
-Patrik Ross förstås. Du ville ju att han skulle komma hit.
-Men han bor ju i Jönköping?
-Ja, men det är klart han ville komma hit.

Eller den gången jag satt mitt emot Simons i tjänsterummet för en intervju (för Expressen) och tränarna Harri Rindell och Pär Djoos stegade in.

-Vad gör han här? undrade Harri och pekade på mig? Vi har just köpt en kanadensisk back, Janne och jag. Han är stor som ett hus och han kan svänga både till vänster och höger om det behövs, svarade jag. Jag trodde Harri skulle explodera men Janne Simons höll masken. Allvarligare än så får det inte bli.

Till saken hör att Janne Simons i allra högsta grad är involverad i spelarköpen. Han har tidigare berättat att agenter varje säsong erbjuder uppåt 500 spelare. Av dessa kanske 25 är intressanta. Och vissa spelare har fler agenter, vilket inte gör det hela mera okomplicerat.

När jag frågar Harald Lückner om hans syn på Janne Simons blir svaret så här:

-Simons? Det är Mora IK. Han tillhör en utdöende släkt, han är en eldsjäl som är gift med sin förening. Det blir bekymmer i många föreningar, inte minst de små, när de starka eldsjälarna slutar. Simons visade sin kapacitet inte minst när vi gick upp i elitserien. Då fick jag se vilket enormt jobb Janne gjorde ihop med Johan Sares. De fick dra ett jättelass.

Jag intervjuade Lückner i samma ämne under hans tid i Modo. Och då gav han den här lina bilden av Mora.

-Det är litet av Åshöjden över Mora IK. Det är svensk idrott i ett nötskal. Det behöver inte vara den som är störst och har mest pengar som är bäst. Känslan hos Mora IK sitter så starkt i väggarna, de har en drivkraft att göra något tillsammans.

Inte att undra på att Harald Lückner återvände till Mora. Leif Boork intygar ungefär samma sak:

-Det finns en urkraft och självständighet, man tror på det man gör. Det känns som att i lilla Mora gör man saker mot resten av världen.

Vi avrundar med förre NHL-stjärnan och tv-kommentatorn Calle Johanssons ord:

-Det finns ingen gemytligare arena att komma till än FM Mattsson Arena i Mora, även om det är bökigt att komma dit. Det verkar som alla sluter upp kring laget. Janne Simons är en ruggig färgklick. Det är skönt att alla ledare inte är stöpta i samma form.

Elitserietårtan smakade utmärkt! Här pågar får ni slåss om sista biten.

Malmös Percy Nilsson bjuder Leif Boork, Janne Simons och Olle Öst på det som blev över…

Janne Simons har också varit flitig i en annan roll, som boss för hockeyettan i deras kollektiva kamp att få någorlunda ersättning för spelare som lockats av elitserieklubbarna. Om det varit tuffa förhandlingar med Olle Öst på klubbnivå så kanske det bara är en viskning mot hur det varit med Svenska Ishockeyförbundets ordförande Rickard Fagerlund som motpart.
– Det Rickard gjorde i april 1996 var oförsvarligt. Det var rena mordet på de mindre klubbarna när han såg till att transfersystemet avskaffades.

Janne Simons har alltid varit tillgänglig. Priset är att han allt som oftast talar i telefon.


-Det var förödande för klubbar som Huddinge och Kiruna, säger Jan och får något mörkt i blicken trots att närmare 15 år hunnit passera.

-Jag tror Rickard gjorde det här som en eftergift till elitserieklubbarna, så att de inte skulle bryta sig ut och bilda en egen liga utanför Ishockeyförbundets regi. Elitklubbarna fick en massa miljoner. Vad fick klubbarna under elitserien? Ett litet utvecklingsbidrag! Det var rena blajet. Det här är det största sveket någonsin mot svensk ishockey.

– Efter det här växte en ny yrkesgrupp upp och det var agenterna. De spelade ut klubbarna mot varandra och lönespiralen brakade iväg uppåt. Vi i lagen under elitserien brandskattades. Jag vågar påstå att 75 procent av alla ishockeyspelare i Elitserien kommer från division ett eller en allsvensk klubb, och jag vet från våra egna år i Elitserien att elitserieklubbarna har råd att betala. Beslutet 1996 fick tuffa och bestående konsekvenser för många klubbar, men Mora IK överlevde.

-Ja, vi hade gjort ett par lyckade spelaraffärer. Men att vi överlevde berodde nog mest på att vi fick en så skicklig tränare som Tommy Sandlin. Spelare ville stanna och utvecklas.

Jag frågade Fagerlund för några år sedan hur han mindes kampen mot hockeyettan och dess frontfigur Janne Simons:

-Jag ville ha en smal och stark Elitserie. Tankarna från division I-ledarna om en liga med fjorton lag var befängd. Jag tyckte inte ens att det fanns tillräckligt med bra spelare för tolv lag. Nu kommer en massa överbetalda spelare utan klubbkänsla till elitserielagen. Det är för kravlöst. Vilken är spelarnas motprestation?

Men Mora har ju lyckats (vid intervjutillfället var Mora i Elitserien)…

-Det beror på att Mora haft skickliga tränare som ställt krav. Och Janne Simons är en ledare som vet hur det går till i ett omklädningsrum.
Vad tyckte du om Jan Simons?

-Jag tyckte han kunde vara rätt yvig, för en del tar det litet längre tid att bli vuxen. Det blev förstås långsamt för honom när jag avgick, för vem skulle han då hacka på? Jag är full av beundran för det jobb han lagt ned i Mora, men han var nära att ta livet av mig!

-Det låter dramatiskt?

-Ja, jag kom intet ont anande till Mora en gång för att dela ut ett pris. Efteråt fick jag en present av Janne, det var ett litet kuvert så det såg väldigt trevligt ut. I kuvertet låg en gratis start till Halvvasan. Och Janne lovade att han skulle hänga med i spåret.

-Jag slet och tränade i Södertäljetrakten där det inte fanns mycket snö. Jag hade dessutom drabbats av en muskelbristning efter att ha ställt upp i en jippomatch i ishockey. Men jag är inte den som viker ned mig. Jag kom till start. Halt och lytt slet jag mig igenom de 45 kilometerna.

Janne då?

-Han hade sett till att bli förkyld, så han kom inte till start. Men han är väl ursäktad. Han är litet udda i sina träskor. Men en sak som gläder mig har han bevisat med sitt Mora IK: Pengar är inte allt.

Rickard Fagerlund, en av svensk ishockeys största ledare genom tiderna, avled 2010.

Jan Simons arbete som sportchef för Mora IK syftade alltid till att skapa scener som denna. Här är det Martin Jansson som gjort 3-2 för Mora mot HV71 i Elitseriemötet den 18 oktober 2004. MIK vann med 4-3, sedan Adam Andersson avgjort i sudden death. Segern var f.ö. klubbens 100:e i högsta serien!